Förväntningarna var stora då jag aldrig tidigare varit så lång bort ifrån Sverige. Vad hade jag att vänta mig på Kuba? Ute på halvön Varadero 14 mil från Havanna finns vackra vita sandstränder och turkosblått klart vatten. Två veckor av lånad tid så här mitt i vintern. Utan strumpor och skor kan jag gå på varma stigar som leder till havet. Här finns tid för avkoppling och eftertanke. En avskalad materialism, för här finns lite materiell lyx men det är ändå bekvämt. Vänlighet och förmågan att gör det bästa av alla situationer genomsyrar platsen vi bevistar.
Men Kuba är mer än bara turkosblått hav och vita stränder. Ön har en brokig historia en av alla dessa är att det faktiskt fanns en svensk jordbrukskoloni på ön.
I en ny bok av Kubakännaren Thomas Gustafsson berättar han om den svenskfödde läkaren Alfred Lind som var initiativtagare till kolonin Bayate. Han och en grupp andra svenskar reste från ett inrutat liv i USA till Kuba. Där köpte de mark i närheten av staden Santiago de Cuba. Jordbrukslotter såldes till landsmän som ville prova något nytt i sina liv. I början av förra seklet började de med att röja mark som det senare skulle odlas sockerplantor på. En given succé som under de bästa åren livnärde flera hundra familjer. Än i dag kan man se resterna av det svenskägda sockerbruket. De övriga byggnaderna försvann i samband med ett dammbygge. Man kan också hitta gravstenarna till några av kolonisatörerna på kyrkogården Cementario Bayate. Men allt gott har ju ett slut som bekant. En amerikansk sockerpamp konkurrerade ut de små svenska brukarna, som sålde ut sina lotter till storföretaget i slutet av 1910-talet. De flesta lämnade ön som förmögna och slapp uppleva sockerkraschen några år senare. Den som däremot vägrade att ge upp var själve initiativtagaren Alfred Lind, som gick i rättslig strid mot sockerpampen. Lind vann rättstvisten i lägre instanser, men högsta domstolen tog emot mutor för att sända fallet till ny behandling. Tiden rann ut för Lind och konkursen var ett faktum. 1922 upphörde kolonin att existera och Lind dog i Havanna ett par år senare helt utblottad.
Den person som korsade kolonisatörernas väg var Erik Leonard Ekman (1883-1931). Botanist från Jönköping som under 17 år levde i Karibien varav 10 år på Kuba. Hans mål var Brasilien men blev kvar på grund av att böldpesten härjade och första världskriget kom emellan. Den här mannen hann under sin levnadstid upptäcka mer än 2000 växtarter i Karibien. Han är även upptäckare av Karibiens högsta berg, Pico Duarte, i Dominikanska republiken. Ekman dog 47 år gammal. Han återvände aldrig till Sverige. Hans grav finns i Santiago de los Caballeros i Dominikanska republiken, där har en plakett och en staty rests till hans ära. Även gator har uppkallats efter honom. På botaniska trädgården i Havanna finns en speciell avdelning uppkallad efter Ekman. Där finner man växter som han upptäckte. En dokumentär Erkänd men okänd från 2006 handlar om Ekman. Även en ny bok skall vara utgiven i januari 2008 Plantae Ekmanianae Bertil Nordenstam & Karin Oldfeldt Hjertonsson.
Det vackra landskapet, historiens vingslag i Havanna, Botaniska Trädgården ger nyfikenhet och mersmak. Så visst blir det en retur till Kuba
Fantastiska grottor med synbara rotsystem man kände sig som en myra. I taken hängde fladdermössen ...
Tillandsia växte över allt i träden (epifytisk ört) som är snordyr lyx som vi pryder våra julkorgar med.
Äldre byggnader i kolonialstil som står och förfaller. Trädgården är vild men se, gången är ansad och leder en fram, kantad med bland annat med kroton som vi har i våra fönster här hemma.
Havanna är ett enda virrvarr av krokiga gator avgasstinkande bilar och smala gränder. Musiken flödade verkligen ur väggarna. Här står stolta fallfärdiga byggnader i kolonialstil. Notera byggnadställningen, har säkert stått några år då den är täkt med någon sort slingrande växt.
Al Capone's sommarresidens i Varadero
En mojito och kuba-cola högst upp på takbaren till hotellet där Hemingway hade sin författarsvit i Havanna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar