Ett batteri av drömmar

Jag skär i trädgårdsdrömmar. Sakta tar jag mig igenom lager för lager, stannar upp och funderar: - Hur tänkte jag? Vattenfall, porlande och mjukt virvlande vattenfall från en punkt till en annan punkt. Gräver mig igenom jorden, stöter på berget och skär bort dammduken och kånkar och bär, bär bort allt stök i hinkar. Nu gör jag rabatt av allt sammans, har inte bestämt mig för vad som skall planteras, kanske massor av den fina Potentillan med grågröna blad och vaniljgula blommor? Blommor som blommar hela sommaren, kanske lite väl svulstigt med blommor hela sommaren? Är lite emot den tanken, faktiskt. Med spaden och grepen blandar jag ihop en mix av barkmull och kogödsel, lägger det omsorgsfullt på jorden runt alla växter. Det är alldeles stilla, vinden finns inte idag och solen gömmer sig bakom ridåer av moln. Stilla och alldeles lagom varmt för att rota runt i trädgården. Känns skönt att bädda in trädgården inför vintern och ännu mer skön är tanken på att få se växterna sticka upp där i myllan någon gång i april. Superglada för att jag var så duktig där någon gång i november. Med ett nöjt leende på läpparna tar jag räfsan och gör grusgångarna fria från den stora ekens hårda torra löv. Låter räfsan gå över den nyanlagda grusgången, hänger en stund på räfsan och undrar vart guldfiskarna tog vägen? Dammen är alldeles stilla och bladen på näckrosorna har börjat att vissna ner, men vart tog fiskarna vägen? Har inte sett en enda på hela sommaren. När jag köpte dem i början på juni så fanns en idé om en liten grupp av gulorange-glittrande fiskar som simmade runt och blev kompisar med salamandrar och grodor. Men jag har inte sett till dem. Äter grodor guldfiskar?
Försjunker i trädgårdslitteraturen och skapar inre trädgårdsdrömmar. Det bara går igång, lika outtröttlig som det alltid har gjort och jag undrar: - När skall de sina alla dessa trädgårdsdrömmar? När slutar min hjärna att se dessa fantastiska inre bilder som målas upp och idéer som föds och skapas? Trodde att hjärnan var säsongstrött men jag misstar mig, och ofta så, som man lätt gör i passionens ridåer. Kommer osökt att tänka på en liten rosa ”duracell-kanin”, det kanske är så att jag har ett trädgårdsbatteri i min hjärna, ett batteri som aldrig kan ta slut?
Det är vackert i min lilla trädgård. Rost, guld och gröna toner liksom flyter ovanför den mörka jorden av kogödsel och barkmylla. Det vackraste prydnadsgräset, tuvröret Calamagrostis ’Karl Foerster’ står givakt, böjer sig inte en millimeter, rakryggad och ståtligt som en vakt utanför kungliga slottet inne i staden. Bakom mig har jag den stora skogen, lungan som gör att allt här känns friskt och rent. Skänker ofta en tanke av tacksamhet till den stora skogen bakom mig, känns tryggt att ha en sådan rygg. Trädgården är alltid i förändring, det flyttas växter och nya tillkommer, det görs murar, gångar och rabatter blir till. Men skogen där i ryggen är solid, liksom dammen, med eller utan fiskar.
”Det är något mycket angenämt med stiglösa skogar. Det finns i tjusning i den ensliga stranden. En gemenskap där ingen tränger sig in. Jag älskar inte människan mindre men naturen mer.” Lord Byron 1788-1824